Gustav Vasa

Gustav Vasas riktiga namn var Gustav Eriksson Vasa. Gustav Vasa var en adelsman.

Gustav Vasas uppväxt

Gustav Vasa föddes år 1496. Han växte upp på Rydboholms slott i Uppsala. När Gustav var född var det Kristian II som härskade men i dalarna var det en bondhärd som var beredd om att ta upp kampen mot kung Kristian. När Gustav gick i skolan i Uppsala sa han till sin lärare Mästare Ivar ”JAG SKA GÅ TILL DALARNA OCH FÅ UT DALKARLARNA OCH SLÅ DANSKARNA PÅ NÄSAN”. Sen gick han ut från klassrummet och gick aldrig tillbaka.

Gustav på flykt
När Gustav fyllde 16 år kom han till Sten Stures hov. Där fick han gå en utbildning som en riktig adel behövde. Han var med i många strider mot kung Kristian men till slut blev han tillfångatagen av Danskarna och bortförd till Danmark. Ett år sedan rymde han från Danmark och flydde till Tyskland. 1520 kom han tillbaka till Sverige. Han sökte då upp sin syster och hennes man i Södermanland. Gustav kom när hans syster skulle åka till Stockholm och titta på kung Kristians kröning. Gustav bad dem att stanna kvar men de åkte ändå. En tid gick men sedan kom en tjänare till honom och berättade att Gustavs far och svåger hade blivit halshuggna i det som vi senare skulle komma att kallas ”Stockholms blodbad”. Hans mor och två systrar hade förts till Danmark som fångar och nu kände Gustav att han måste ta upp kampen mot kung Kristian.

Gustav i Dalarna

Kung Kristians vakter fanns överallt, han fick klä sig som en dräng så att ingen skulle känna igen honom. Han skulle till Dalarna för att söka efter några som ville ta upp kampen mot kung Kristian. Det finns många historier om vad som hände Gustav. Berättelserna har berättats som sagor för Dalafolket men man vet inte vilken som är sann och vilken som är påhittad. Det sägs att Gustav först kom till Anders Petterssons gård en mil från Falun. Gustav kände Anders mycket väl för de hade gått i skolan tillsammans. Anders kände inte igen Gustav Vasa och han sa inte vem han var. Anders Pettersson gav jobb till Gustav och han tog jobbet som bonde. En kväll såg en av Anders pigor att Gustav hade en guldstickad krage och hon berättade för sin husbonde om det. När han fick höra så kallade han till sig den främmande bonden. Genast kände han igen Gustav. Gustav talade om varför han hade kommit till Dalarna och Anders blev orolig för hans säkerhet och rådde honom att fortsätta till en tryggare plats. Då fortsatte Gustav sin långa vandring. Han kom till Arent Persson på Ornäs. Gustav sa vem han var och han blev väl mottagen. Arent lovade att han skulle vara säker där. Själv skulle han gå till grannarna och höra vad de tyckte om att Gustav Vasa var här sa han. Men han gick inte till sina grannar. Istället for han till Säter, där kung Kristian fogde fanns och berättade till Kristian om att Gustav Vasa fanns i hans hem. Kungen lyssnade ivrigt och nästa morgon for kungen med 20 knektar för att gripa Gustav. Arents fru såg att hennes make for mot Säter så hon anade oråd. Hon sa åt sin dräng att spänna en släde och sedan väckte hon Gustav och 

för att inte folk skulle se att Gustav flydde så hissade hon ner honom genom fönstret med hjälp av hoprullade lakan. När Arent kom tillbaka med de danska knektarna så var Gustav borta. Arent förlät aldrig sin hustru sägs det. Efter det kom Gustav Vasa till Sven Elfsson i Isala. Men där var det nära ögat att knektarna tog honom. Sven Elfssons hustru gräddade bröd och Gustav stod nära ugnen och värmde sig efter vandringen när knektarna kom in i stugan. Då slog Svens fru Gustav i baken med en brödspaden och sa till Gustav:

"Vad står du och glor på? Har du aldrig sett folk förut? Dra ut på logen och tröska!” Gustav gick sakta ut. Han förstod att han inte kunde stanna kvar. Sven beslöt att han skulle hjälpa honom att komma mer uppåt i landet mot Mora och Rättvik. Han gömde Gustav i en hölast på en vagn som drogs av en häst och så förde Sven honom upp mot de ödsliga skogarna. De hann inte så långt förrän de mötte på några danska spejare som omringade vagnen. Dom stack ner spjut i höt för att försäkra sig om att det inte fanns något i höt och sedan gav dom sig iväg. Men ett av spjuten träffade Gustav. Sven hade inte kört många meter förrän han såg blod droppa från släden. Då tog Sven en kniv och skar ett sår på hästens så att vakterna skulle tro att blodet kom från hästen.

Vid jul 1520 hade Gustav kommit till Mora. Just när folket kommit från kyrkan steg han fram på kyrkans backe och talade till dem. Han berättade om kung Kristian och alla grymheter som till exempel Stockholms blodbad, och uppmanade dem att beväpna sig och följa med honom och bekämpa kung Kristian. Men folket trodde inte på Gustav för de visste inte vem Gustav Vasa var och så hade de inte hört att han var grym förutom mot herrmännen. Så fick Gustav Vasa fortsätta sin långa vandring ensam. Han vandrade ensam genom skogarna mot fjällen. Han tänkte gå mot Norge och sedan bege sig utomlands men bara ett par dagar senare kom flyktingar till Mora. De berättade om hemska saker som kung Kristian hade gjort. Nu började dalslänningarna ångra att dom inte följde med Gustav Vasa. De skickade de två bästa skidåkarna för att komma i kapp Gustav och de kom i kapp honom i Sälen, nära Norska gränsen. De bad honom bli deras ledare när de skulle göra uppror mot kung Kristian. Alla i Dalarna ville vara med och befria landet från Kristian. Gustav Vasa kom till Mora år 1521. Då hade alla dalslänningar samlats.

Slaget vid Brunnbäcks färja

När kung Kristian var i Danmark så styrde Gustav Trolle. Han fick höra allt som hade hänt i Dalarna och han bestämde sig för att slå ner de upproriska. Den Danska armen slog läger vid Dalälven söder om stranden vid Brunbäcks färja, nära staden Avesta. På andra sidan älven fanns Gustav Vasas män i stora mängder. I danska armén fanns biskopen Jens Andersen och det berättas att biskopen frågade hur många människor i Dalarna som kunde ställa upp och 20 000 man blev svaret. Biskopen sa att inget kunde ro på dem för de åt barkbröd. Danskarna flydde men många blev dödade ändå.

Uppror och strider

År 1531 sa kungen att alla skulle betala skatt med en kyrkklocka från varje län. Om man vägrade fick man betala klockans värde i silver. När kungens män kom till leksand ville inte bönderna betala så de överföll och nästan dödade dem. De sa till de andra bönderna att de också borde göra uppror. Nästa år kom kung Gustav och sa ”kommer ni ihåg att ni lovat mig trohet? Nu ska Dalarna bli en lydig landsända, eller också ska jag hålla en sådan mönstring, att man varken hör hund skälla eller tupp gala efteråt. Hellre får Dalarna ligga öde än att jag har ett fiendeland här!”När kungen hade slutat tala blev de som hade lett upproret halshuggna. År 1527 ville kungen införa Luthers lära men han vågade inte. Efter klockupproret vågade han och mässan skulle hädanefter läsas på svenska och kyrkan skulle styras av kungen. Han kallade även in alla onödiga dyrbarheter från kyrkorna som sedan smältes ner till guld och silvertackor och fördes till Eskils gemak (skattkammaren på Stockholms slott).

I Småland var inte heller allting så bra. Bönderna, som hade en ledare som hette Nils Dacke, var missnöjda och ville inte lyssna. De tyckte att Gustav hade gjort det alldeles för svårt för dem genom att höja skatten och förstöra gudstjänstlokalerna. När Gustav Vasa fick reda på det här skickade han en krigshär år 1542. I krigshären fanns bland annat tyska knektar som skröt om att de kämpade tappert men de blev överraskade med ett pilregn på vägen. De flesta blev dödade men de andra flydde. Under vinterhalvåret blev Nils Dacke kung över Småland men under våren sände Gustav Vasa nya starka trupper och de besegrade bönderna den här gången. Nils Dacke blev sårad och flydde men kungens män dödade honom när han hade hunnit till Blekinge.

Jordeböcker

Gustav Vasa hade infört riksdag och också en speciell sorts bok. I böckerna lät han anteckna om alla gårdar och vad de betalade i skatt. Dessa böcker kallades jordeböcker. Man betalade oftast med det som var typisk för sitt landskap som till exempel: lax, mårdskinn eller järn. Det stod även om man hade begått något straff så fick man böta. Det var oftast djur man bötade med men i vissa fall döden. Ett exempel på brott som gav dödsstraff var trolldom.

Gustav Vasas familj

Gustav Vasas första fru var en tysk prinsessa vid namn Katarina, hon födde honom sonen Erik.
Katarina blev gravid en andra gång men fick missfall på en fest där hon dansade allt för vilt.
Kort därefter dog hon. Gustav Vasa gifte sig två år senare med en adelsfröken vid namn Margareta Leijonhufvud. Hon födde honom tio barn varav två stycken dog vid ung ålder. Fem flickor och tre pojkar överlevde. Barnen hette: Katarina, Cecilia, Anna, Sofia, Elisabet, Johan, Magnus och Karl.
Äktenskapet varade i 13 år, fram tills Margareta dog. Gustav Vasas tredje fru hette Katarina Stenbock och bodde på Torpa stenhus. Katarina var vid den tidpunkten 16 år och redan förlovad med en ung adelsman vid namn Gustav Johansson tre rosor. Gustav Vasa var då 56 år gammal. Det sägs att hon sa i sömnen ”Gustav Vasa håller jag mycket kär, men Rosen glömmer jag aldrig”.

Gustav Vasas död

År 1560 blev Gustav Vasa svårt sjuk och höll sin sista riksdag där bad han om ursäkt till alla som han hade gjort illa. Kort där efter dog han